lilly bilo och paris
jag packar.
det är första gången jag kan minnas som jag packar i såhär god tid. jag brukar vanligtvis packa natten till avfärd, men den här gången är min längtan efter att komma iväg så stor att jag knappt vet var jag skall göra av mig själv. den här gången går jag omkring i något slags sluten sfär av angelägenhet och ser bara min slutdestination framför mig. jag låser dörren i rädsla för att något skall komma och hindra mig från att åka. jag mailar flygsupport och ställer dumma frågor. bifogar gigantiska filer med e-biljetter och frågar om min biljett verkligen ser ut som alla andras eller om mitt bokningsnummer verkligen är korrekt eller varför sidan med bagageregler de länkar på sin hemsida inte kan visas. support måste hålla god ton när de svarar. de måste vara artiga och utförligt förklara allt för mig, och de måste avsluta med vänlig hälsning. jag behöver inte avsluta med vänlig hälsning, men gör det ändå. det passar inte alls ihop med vad jag skrivit i mailet i övrigt.
på fredag, tidigt i ottan, beger jag mig mot paris. jag måste byta flyg i frankfurt och är dömd att misslyckas. jag förfogar över någon hemsk form av flygplatsdyslexi. jag får panik och tycker att skyltarna är missvisande, tror att planet skall åka ifrån mig och glömmer hur man går i normal takt. flyger jag med någon annan överlåter jag alltid allt ansvar till min medresenär. då är det lugnt. går något åt helvete är det den andres fel.
värre är det förresten på tillbakavägen, då jag måste stanna på frankfurts flygplats över natten och invänta mitt morgonflyg mot göteborg. att döda tio timmar på en tysk flygplats känns som ett orosmoment för min psykiska hälsa. visserligen lär det lösa sig fint så länge där finns alkohol att förtära.
ses snart, min bilo.
