hjerte og sjel.

vilken jävla go natt jag har haft, skall jag säga.
var på trevlig födelsedagsfest i helenas trädgård igår. kunde visserligen inte avgöra om jag kände mig väldigt sjuk eller väldigt bakfull, men lyckades ändå verkligen uppskatta kvällen. i synnerhet sällskapet.
vad som gjorde mig särskilt upprymd var den lilla anspråkslösa busshållplatsen utanför helenas hus - vid vad som tycks vara skogen där mors lilla olle springer på lufsige björnen - som trotsar allt vad logik heter och kör en nattbuss från pixbo hela vägen till nils ericson-terminalen mitt på självaste kristi himmelsfärd. tidigt i ottan gör den det! det är sant. fan vad glad jag blir när jag ser sådant. hoppfull och trygg. vid den tidpunkten var jag nog både full och tjurig, men i smyg var jag nöjd. runt klockan halv fyra kunde jag kliva av spårvagnen och gå hem och lägga mig.

strax innan klockan sex väcktes jag av ett så fasansfullt illamående att det gav mig en lättare dödsångest. rummet snurrade och tjöt och jag lyckades urskilja en ica-kasse bland dimmorna som jag kunde hålla framför mitt ansikte medan jag hasade mig mot badrummet. vid toalettsitsen genomled jag sedan en utav de värsta kräkprocesserna jag någonsin upplevt. och det säger inte lite. jag tänkte mellan vågorna av spya att jag av misstag måste ha korkat en årsförbrukning t-röd eftersom samtliga invärters organ från levern och uppåt, tycktes fräta sönder i takt med att mina ben skakade så våldsamt att jag till slut föll ihop på golvet. där låg jag i min ensamhet och uthärdade regelbundna kallsvettningar, suktandes efter känslan av befrielse som brukar infinna sig när man kastat upp det mesta av sin ångest i toaletten. jag väntade förgäves.
på något jävla vänster lyckades jag i vilket fall krypa tillbaka till sängen, där pang prego fick trösta mig resten av natten.
vad som är intressant är att jag just nu verkligen sitter och gottar mig. jag är tröttare och vidrigare än någonsin, men sitter ändå och myser i hög grad. samtidigt kan jag tycka synd om mig själv med gott samvete. 
tycker i alla fall jag.

arlas reklamer gör mig obekväm. alltså arla-reklamerna med den där unga kvinnan som är besatt av sina kor som hon liksom står och smeker och andas på. hon som har en liten blond inhyrd reklampojke som också tvingas smeka korna ibland.

i reklamerna skall det ju skyltas hit och dit med att de släpper ut sina kor i hagen när det blir vår. att de är så jävla speciella för att de låter djuren andas. nu är det ju ingen självklarhet överallt i världen, att göra på det viset, vilket ger arla en gigantisk jävla snålskjuts på andras omänsklighet. arla har till och med ordnat så att folk kan få komma och titta på när korna springer ut i hagen. som att det är något sensationellt att djuren en gång om året slipper stå inklämda i bås.

men det är inte bara det som gör mig obekväm. det är något med hur kvinnan i reklamen liksom står och tar på sina kor på ett oaptitligt vis. i en reklam lägger hon en kalv över sina axlar så att hon har kalvens skrev vid sin högra ansiktshalva. det räcker för henne att dra in lite lantlig luft och hon känner odören från kalvens genitalier bli ett med hennes inre. sedan ler hon som att hon tänder på det. som att kalven vill skreva i hennes ansikte. i en annan reklam tvingar hon det lilla blonda reklambarnet sitta gränsle på en kos rygg. barnet har uppenbara obehagskänslor, men kvinnan bryr sig inte. hon bara ler. ler och njuter gör hon. sedan släpper hon ut kon i hagen och väntar på sin eloge.