hjerte og sjel.

jag begick ett stort misstag igår.
jag laddade ned nya messenger.

nu har det infunnit sig ett starkt samförstånd till den ibland besvärande skepsis jag känner inför allt som uppdateras. mitt ogillande mot modernisering kunde varit värre, men det hade inte direkt varit kul att dela stuga med mig under industriella revolutionen. men nu: jag och min skepsis forever. så känner jag.
jävla nya messenger. det är så mycket nytt skit. jag blir nervös och defensiv. hur illa är det inte att se sin konversation i punktform? eller att ha visningsbilden till vänster. FYFAN VAD ÄCKLIGT! behövde bara få säga det.

jag svarar sällan i hemtelefonen. när jag är ensam hemma en längre tid brukar jag dra ut telefonjacken. jag HATAR telefonsignaler. alltså jag HATAR dem verkligen. förstår du?
men idag väntade jag samtal från mamma, så jag svarade när det ringde. det var en telefonförsäljare. vår konversation lät typ såhär:

- HEJ JAG HETER CARINA OCH RINGER FRÅN GLOCALNET!!!!!!!!! (hon skriker på grov skånska. jag börjar skratta)
- (carina hör hur jag skrattar åt henne och sänker skamset rösten) har du en bärbar dator hemma?
- (jag får samvetskval över att ha generat carina och väljer därför att fortsätta konversationen) jo, det har jag...
- (hon tar till skrik-rösten igen, som om mitt svar gjorde henne upphetsad) VILL DU INTE KUNNA SITTA UTOMHUS OCH KOLLA FACEBOOK MEDAN FÅGLARNA KVITTRAR?!
- (nu anstränger jag mig för att inte lägga på. jag gör det för carinas skull) nej. och jag har inte facebook.
- MEN OM DU ÅKER KOMMUNALT TILL ARBETE ELLER SKOLA!!!! DÅ ÄR DET SKÖNT ATT GÖRA PLYG (det tog mig flera sekunder att förstå att hon menade "plugg") PÅ SPÅRVAGNEN!!!!!
- nej. tack. hejdå.

och så lade jag på utan att det hade behövt vara något mer med det.
men carinas skånska fortsatte att eka i mitt huvud i flera minuter. jag visste inte om jag tyckte illa om carina eller inte. det störde mig att inte veta. och jag började fundera på hur många kunder hon ofredade under en dag med sitt skrikande. hur många som slänger luren i örat på henne. har carina någon som väntar på henne när hon kommer hem? jag hade inte väntat på carina. jag hade dragit vid minsta möjliga tillfälle. finns där mat på bordet, hemma hos carina? om inte, har hon åtminstone en liten hund?
fan, carina. förlåt för att jag skrattade åt dig!

jag har upplevt en ganska påtaglig avsmak gentemot mig själv i det senaste. den vidriga ångest jag ogenereat drivit omkring med har gjort mig varit inåtvänd och odräglig, för att sedan ge mig dåligt samvete över hur jag beter mig.

allt kändes i vilket fall lite lättare igår då lilly undrade ifall jag ville hänga med och se kringlan svensson, josefin johansson och jesper rönndahl uppträda på andra långgatan. jag är ju inte den som är den, och särskilt är jag inte den som tackar nej till mitt dagliga stråk längs andra långgatan - i synnerhet inte då pang prego är i stan - så vi gick dit.
tydligen skulle man ha köpt biljetter och sånt, men lilly gav dörrvakten ett blåsjobb samt lite pengar som han stoppade i egen ficka. sedan gick vi in för att genomlida två vedervärdiga ståuppare, innan det var dags för kringlan, josefin och jesper. de gjorde föga förvånande mycket bra ifrån sig och i pausen gick jag fram för att säga hej till kringlan. han påpekade att vi hade sprungit på varandra en hel del på sista tiden. och trots att han utsöndrade lika mycket gemytlighet som alltid, tänkte jag att det måste kännas hemskt ofredande att antastas av mitt obehagliga anlete så fort man sätter sin fot i göteborg. om kringlan vore en festival hade jag varit bajsmannen. om kringlan vore tidigt 2000-tal hade jag varit robinson-robban. om kringlan vore ett argument i debatt hade jag varit janne josefssons harklande. ja, du förstår ju. det kan inte vara så kul. inte kul alls, faktiskt.
och så kom den där avsmaken tillbaka och knöt liksom ihop säcken till vad som är min nuvarande tillvaro. och sen det där med acceptans och så. nej, det känns inte särskilt kul det heller.


                             allas vår hans scheike

jag är så jävla hungrig. det ligger ingen glad förväntan i att vara hungrig när det inte finns någon mat att äta. jag går och öppnar kylskåpet var tredje minut, fast jag vet precis vad som finns och inte finns därinne, som om jag hoppas att gud har smugit dit en buffé sedan sist jag kollade. min mamma skall gå och handla snart. snart skall hon gå och handla. jag har skrivit en lista åt henne med allt jag vill äta. jag har skrivit noga. tänkt igenom vilka varor man möts av först i affären och skrivit upp dem i ordning därefter, så att hon inte skall missa någonting. jag måste gång på gång hejda mig från att skrika "men skall du gå och handla någon helvetes jävla gång, kvinna?!" men jag vet att om jag gör det, kommer hon bli sur och säga att jag kan gå och handla själv. det vill jag inte riskera.
nu gäller det bara att uthärda.