så är vinter
jag klev upp i tid imorse. åtminstone om man med "i tid" menar tio minuter före avgång. hänförd över min fungerande kropp klev jag ur sängen och såg mig omkring. tänkte "är det såhär världen ser ut på morgonen?". jag gick in i köket, hällde yoghurt i en skål, smakade och tänkte "är det såhär yoghurt smakar på morgonen?". borstade tänderna och tänkte "är det såhär det känns att borsta sina tänder?". en stund senare steg jag ut i vad jag genast förstod var ett feltempererat inferno. jag chockades så svårt av kylan att jag frös fast mitt i ett steg och blev stående medan jag försökte andas i halsduken för att inte köldskada lungorna.
till slut kom jag på oförklarligt vis fram till stockholmsgatan. när spårvagnen saktade in på hållplatsen kastade jag mig mot den och klängde mig fast i dörrarna och ryckte i handtagen. drog förtvivlat handflatorna över rutorna och skrek "SLÄPP IN MIG FÖR I HELVETE!!!! SER NI INTE ATT JAG FRYSER IHJÄL?! ERA JÄVLA MÖRDARE!!!".
eller, det var så jag kände för att göra. istället stod jag snällt och väntade. lät folk gå av först, innan jag klev på. kvävde alla impulser att sno åt mig folks ytterkläder och trä dem på mig själv. sedan satte jag mig längst bak och lovade mig själv att aldrig kliva av igen.
så är vinter.
feber
jag är så trött att jag blir imponerad av mig själv. fascinerad av min egen orkeslöshet. den är helt abnorm. kanal 5 borde göra en dokumentär om mig, i stil med den där "hälften man, hälften träd". min dokumentär kunde heta "hälften kvinna, hälften död själ".
folk hade tittat.
