hjerte og sjel.

sedan i september då jag hörde att marcus birro skulle medverka i let's dance har jag avfärdat det som humbug. ett konstigt skämt. han må ha tappat greppet lite på sistone, men detta. nej. 

men nu så besannas ju detta märkliga. marcus birro medverkar i let's dance.

jag blundar. jag som har försökt försvara marcus birro när hatet kommer och tyckt synd om honom. tänkt att han är klok och god, bara lite trasslig och skör. han kan göteborgs misär, och det kommer jag alltid att respektera. så jag blundar, för marcus birro är INTE med i let's dance.

det går bra. tills jag en dag råkar läsa att han skulle ha blivit tilldelad någon form av gubbsjuk danskoreografi. det räcker. på tv4.se letar jag febrilt upp alla klipp med birro jag kommer över. när musiken går igång till ett av hans nummer kopplar jag liksom bort det medvetna i ren självbevarelsedrift, då mitt psyke inte pallar pinsamhetsvåndan i att behöva se marcus birro dansa quickstep. men jag hinner aldrig våndas. istället blir jag förbluffad av något annat som åker förbi på dansgolvet. marcus birros penis. eller konturererna av den, som syns genom byxorna. hans stiliga, grå gubbyxor. hela marcus är säkert stilig - jag vet inte, för jag kan inte sluta stirra på hans kuk. fan, helvete! säger jag och försöker slita min blick från skärmen, men jag är som i trans. varken äcklad eller upphetsad - bara viljelös. birros kön har en alldeles särskild, men helt sexuellt oladdad dragningskraft. den känns bara mycket malplacerad.

det kan hända att jag minns marcus birros fallos som mer påtaglig än den i själva verket var, men det spelar ingen roll. nu när jag tänker på birro tänker jag på en ung farbror med roligt hårfäste och gullig tandrad. och en stor kuk.

här! en väldigt dålig uppdatering av nyårsafton.

ovan: fr. v.
maria the marmot, anders the antelope, lilly the linguist (det kanske inte är ett djur, men det finns inget bättre på "li"), gustav the gnu, mickey the mouse, per the perser-cat
foto: alma the alligator

nedan: mina vapendragare, natalia och antonio book.



jag stod länge och funderade på vilken inställning jag skulle använda när jag fotade mitt sällskap. bäst blev bilderna när jag använde inställningen "barn". därmed inte sagt att de blev bra.


på vägen från förfesten blev det spårvagnsstopp. ingen av oss besvärades det minsta av att nödgas fira tolvslaget tillsammans med en spårvagnschaufför som önskade att han hade fått avsluta 00-talet varsomhelst på jorden förutom i en defekt spårvagn med åtta defekta fyllon.

på tillbakavägen hängde viktor och karl johan med.


nu följer bilder med blixt.


hejdå nollnoll, men framför allt hejdå tvåtusennio. kom aldrig mer tillbaka.

att vi inte hittar hem

(men det gör vi, tror vi)