hjerte og sjel.

igår tog susanna och alba med mig och lilly till ett nytt sunkhak. ett ställe som gav oss vad oprah winfrey hade kallat för en "aha-moment".
lilly och jag insåg att de där tillfällena då vi nöjt konstaterat att vi äntligen gjort oss hemmastadda på botten av skit, hållit riktigt hög klass i jämförelse med detta. allt det där smutsiga och dräggiga, det var egentligen något rent och vackert.
här hade vi plötsligt mött en ny nivå av drägg, en ny nivå av white trash. en ny nivå av verklighet. vi trivdes inte längre bättre än alla andra. vi längtade hem till vårt eget lilla sunkhak, där vi kunde hänga med våra små rövgäng som visste om sin status längst ned på samhällsskalan, och gottade sig i den. det nya stället var för lyckligt ovetandes om sin egen misär.
vi var rädda och obekväma. så rädda och obekväma att vi åkte hem och lade oss efter en öl.
en. öl.


susanna och alba: nöjda.


lilly: missnöjd.


drägg vid bordet bredvid: oförskämt nöjda.

klockan närmar sig snart halv sju och jag har kommit till det stadiet då sömnlösheten börjar bli berusande.
det känns smutsigt och sexigt.
nu: käka bröd.

det ligger en livsmedelsbutik där jag bor. den hette först ica, sedan nära dej, sedan tempo. de senaste ägarna består av en liten familj. de verkar snälla och så, men det känns som att jag aldrig får någon kontakt med dem. jag känner mig som ett djur därinne i butiken. en igelkott som smyger in i någons trädgård en gång i veckan och käkar lite fallen frukt.
därför fick jag ett påtagligt mindervärdeskomplex när jag var där med anders för ett tag sedan. det första han gjorde när vi klev in var att höja handen i en avundsvärt van hälsning och säga "tjennna!". och de i sin tur gjorde något slags kompis-nickning tillbaka, sådär som man gör om man är brorsor på håll. jag kände stöt av smärtsam längtan att också ha en sådan fin relation till mina lokala butiksägare, så även jag höjde handen och försökte få det att se självklart ut. men de hade redan vänt sig bort.

igår var jag där för att handla choklad. eftersom jag inte hade kontanter på mig fick jag betala med kort. problematiskt är att mitt kort alltid jävlas något hemskt i just deras kortläsare. när jag går mot kassan ser jag apparaturen på håll, växande hotfull. jag tänker "du är ett föremål, jag är en människa". så dar jag kortet. i kortläsaren står det "oläsligt kort". jag drar igen. sen igen och igen tills jag står där och liksom rycker kortet som i spasmer, fram och tillbaka i automaten. plötsligt säger mannen i kassan "har du tappat greppet?". jag tittar upp på honom och säger "förlåt?" och ser att han är road av mig. han frågar på nytt "har du tappat greppet?".
jag står och stirrar på honom med halvöppen mun tills jag känner att jag är påväg att börja dregla och säger "nej. nej, jag har inte tappat greppet. det är fel på er kortläsare". då vänder han den lilla automaten mot sig, tar mitt kort och drar det en gång. sedan vänder han kortläsaren mot mig igen. i displayen står: "slå kod".
jag kväver impulsen att slå honom på pungen och går därifrån.

efteråt känner jag mig arg och lite ledsen. jag tror förstås inte att han försökte vara elak mot mig, men jag kände mig rättvist förolämpad och den känslan är avskyvärd. jag har förlorat greppet om absolut allt runt omkring mig och det syns på mig. butiksägaren på tempo, i vars ögon jag är en igelkott, såg det.
"har du tappat greppet?". ja, jag har tappat greppet och vad skall du göra åt saken?
nu: ta ut pengar.