hjerte og sjel.

om det är möjligt att nostalgisera en resa bara en vecka efter att man är hemkommen, trots att man fördärvat sin fysik såpass att den aldrig mer blir densamma, då är det precis vad jag gör nu. åh, berlin. mitt lilla barn. jag vill fortsätta mata det, men det kan jag inte.

här är det första dokumenterade stället vi besökte. lokalen king kong var helt fantastisk. den kanske inte hade så många besökare och sånt skit. men den var fantastisk.

vi hoppar över visiter på bang bang och andra indieklubbar. här är cake, ett ställe som låg på gatan mittemot vårt varndrarhem. dit drog vi på happy hour och maria beställde in sin canadian summer. se bara hur hon gottar sig åt blotta åsynen.


när vi i bakfyllans töcken lyckats kräla oss ut från vårt rum för att handla mat, träffade vi på en rolig fotoautomat. vi kunde förstås valt en bättre dag att låta oss fotograferas, men inte lät vi hindra oss.


på madame claude är allt upp och ner. i taket sitter stolar, bord och mattor. tavlor, barskåp och fönster är alla upp och ner. den här lilla bordsskivan med bok och cigarettfimpar till exempel, satt i taket.





här träffade vi cheap freaks från dublin. det må vara världens sämsta bandnamn men det utesluter inte att de var mycket behagliga män.







klockan åtta på morgonen blev vi tvungna att dra oss tillbaka från cheap freaks hotell. maria skulle nämligen med sin taxi till flyget hem till sverige. här intar hon sin döner kebab, eller "breakfast for champions" som den heter i folkmun.
ho

ja, nu hamnar vi i lite oordning. jag har ju inte ens hunnit nämna köpi som vi besökte ett par dagar tidigare. köpi är en ockuperad byggnad som fungerar som konsertlokal/kollektiv för vilsna själar. vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta när vi begav oss mot detta gåtfulla. inte heller visste vi vägen. vi fick syn på en trio punkare och tog för givet att de skulle till samma ställe som vi. däremot tvivlade vi en stund på att det var helt ofarligt att fråga om vägen. kanske skulle de bara spotta oss i ansiktet och gå därifrån.
vi trotsade våra berättigade fördomar och gick fram till dem. punkarna visade sig vara från frankrike, vilket maria och jag tyckte var för jävla roligt. det paradoxala i detta. franska punkare. som om björn ranelid plötsligt skulle bära mjukisbyxor eller leif gw person plötsligt fick fria luftvägar.

efter en lång stund hittade vi rätt. under en halvtimme genomled vi en fruktansvärd spelning i en fullpackad källare innan vi trängde oss ut igen i jakt på en toalett. vi gick tvärsöver gården utanför och fann en slags lönndör som fascinerande nog visade sig vara ingången till en pub. där gick vi in och slog oss ned vid vad vi antog var ett bord. nu var det bara att insupa hasch-atmosfären, för det här stället var bokstavligt talat ensamt i sin sort. två stora hundar sprang omkring fritt inne i det inrökta lilla utrymmet. den ena var en grand danois, stor som en häst, redo att mörda. bilden nedan.


jag och maria kunde snabbt läsa av vad som var a och o i den sociala koden. för att bli någorlunda accepterad på köpi var det viktigt att inte på något sätt reagera på någonting man såg. att bli förvånad var socialt självmord. det var alltså nödvändigt att hela tiden tänka "ingenting konstigt" om allt och alla runt omkring. butchbruden i en luva som kunde tillhört bockstensmannen, som ständigt blev raggad på av olika unga kvinnor men avvisade samtliga. det var ingenting konstigt med det. den franska punkaren som beklagade sig över att kokainet var slut i baren och bartendern som tröstade med att de åtminstone hade lite amfetamin kvar. konstigt? inte på något vis. olagligt? inte så länge ingen vet.


fransk punkare roar sig med fotbollsspel.

det fanns bara pissoar på puben. därinne upptäckte vi en dörr till ytterligare ett rum. vi tänkte att det kanske var en vanlig toaletten och öppnade dörren. innanför fanns en helt tom lokal med en scen och en bardisk. de franska punkarna var mäkta imponerade och ville gärna tända en cigarett för att riktigt bejaka det för dem monumentala i detta. allt var väldigt punk. visst drog vi vidare någonstans sen, men det känns efter detta inte särskilt relevant.
vi sov gott den natten.



ett par nätter umgicks vi med människor från london.


jag har inte så mycket att säga om det.

till sist gatukonst. ett slags closure.



hejdå, vårt lilla barn. vi kommer snart tillbaka.

åh, jag är åter fast i detta. 
sedan min senaste uppdatering har jag hängt en del på youtube. jag ville se på henrik. skulle se ett klipp. såg ett till och sedan ett till. återerinrar mig den berusning av nostalgi som är henrik berggren. jag vill ligga med honom, men vet också att han skulle bli vanhelgad om jag gjorde det.

det här gamla klippet är så bra skit att jag inte vet var jag skall göra av mig själv. jag hade glömt hur jävla bra skit det är. 90-talet, kom tillbaka.


och här. här romantiserar jag tonåren med rysk smuggelvodka och folköl i smutsiga trappuppgångar.


men bäst av allt är ändå fredrik strage i klippet nedan. inte nog med att han ser ut som en tokig christmas elf. han har dessutom, precis som alltid, det avundsvärda förutseendet att vara den enda som inte nederlagstippar broder daniel.
fredrik strage och kristian luuk i ZTV's "tryck till". för jävla bra skit.

här är en del från det jag filmade av henrik berggrens spelning på park lane om ni vill se. kvaliteten sviker förstås, men dessutom försvinner tydligen ljudet när man zoomar. alltså världens sämsta funktionsfel. men vad skall jag göra åt det? köpa en ny kamera? jag har inte råd. sluta nu.

 
det finns mer film, som jag låter bli att ta med. detta för att jag zoomar likt en effektsökande aftonbladetpraktikant. jag är alldeles för rädd att det jag lägger upp skall anses estetiskt avtändande och sånt.