pelles unchained melody
jag har aldrig känt mig nödgad att fördjupa mig i pelle almqvists persona. hans framgångar talar ju för att han är tillräckligt begåvad och en del av mina vänner menar att han har all rätt att avguda sig själv i den mån han gör.
pelle almqvist hade ikväll blivit bjuden till premiären av söndagsparty med filip och fredrik.
han skulle sjunga unchained melody.
döm min skepsis när prettot ogenerat vältrade sig upp framför självaste marilyn manson för ge sig på denna ballad av rang. men trots mina ansträngninar till likgiltighet rann där säkert en sträng suktande saliv från min underläpp. inte nog med hur satans snygg han var, pelle sjöng unchained melody bättre än jag någonsin hört någon sjunga den. jag fick gåshud och blev tårögd och sa "nä, fan vad bra!" och allt sånt. han bara stod där och sjöng medan han vräkte ur sig sin nakenhet av arrogans, frustration och koncentrationssvårigheter, likt en blandning mellan en salongsberusad, nyduschad torsken flinck och en söt pojke. jag tyckte att han var helt fantastisk. på riktigt, alltså.
när programmet var över ville jag ligga med honom.
jag känner så fortfarande.
