hjerte og sjel.

vilken jävla go natt jag har haft, skall jag säga.
var på trevlig födelsedagsfest i helenas trädgård igår. kunde visserligen inte avgöra om jag kände mig väldigt sjuk eller väldigt bakfull, men lyckades ändå verkligen uppskatta kvällen. i synnerhet sällskapet.
vad som gjorde mig särskilt upprymd var den lilla anspråkslösa busshållplatsen utanför helenas hus - vid vad som tycks vara skogen där mors lilla olle springer på lufsige björnen - som trotsar allt vad logik heter och kör en nattbuss från pixbo hela vägen till nils ericson-terminalen mitt på självaste kristi himmelsfärd. tidigt i ottan gör den det! det är sant. fan vad glad jag blir när jag ser sådant. hoppfull och trygg. vid den tidpunkten var jag nog både full och tjurig, men i smyg var jag nöjd. runt klockan halv fyra kunde jag kliva av spårvagnen och gå hem och lägga mig.

strax innan klockan sex väcktes jag av ett så fasansfullt illamående att det gav mig en lättare dödsångest. rummet snurrade och tjöt och jag lyckades urskilja en ica-kasse bland dimmorna som jag kunde hålla framför mitt ansikte medan jag hasade mig mot badrummet. vid toalettsitsen genomled jag sedan en utav de värsta kräkprocesserna jag någonsin upplevt. och det säger inte lite. jag tänkte mellan vågorna av spya att jag av misstag måste ha korkat en årsförbrukning t-röd eftersom samtliga invärters organ från levern och uppåt, tycktes fräta sönder i takt med att mina ben skakade så våldsamt att jag till slut föll ihop på golvet. där låg jag i min ensamhet och uthärdade regelbundna kallsvettningar, suktandes efter känslan av befrielse som brukar infinna sig när man kastat upp det mesta av sin ångest i toaletten. jag väntade förgäves.
på något jävla vänster lyckades jag i vilket fall krypa tillbaka till sängen, där pang prego fick trösta mig resten av natten.
vad som är intressant är att jag just nu verkligen sitter och gottar mig. jag är tröttare och vidrigare än någonsin, men sitter ändå och myser i hög grad. samtidigt kan jag tycka synd om mig själv med gott samvete. 
tycker i alla fall jag.

arlas reklamer gör mig obekväm. alltså arla-reklamerna med den där unga kvinnan som är besatt av sina kor som hon liksom står och smeker och andas på. hon som har en liten blond inhyrd reklampojke som också tvingas smeka korna ibland.

i reklamerna skall det ju skyltas hit och dit med att de släpper ut sina kor i hagen när det blir vår. att de är så jävla speciella för att de låter djuren andas. nu är det ju ingen självklarhet överallt i världen, att göra på det viset, vilket ger arla en gigantisk jävla snålskjuts på andras omänsklighet. arla har till och med ordnat så att folk kan få komma och titta på när korna springer ut i hagen. som att det är något sensationellt att djuren en gång om året slipper stå inklämda i bås.

men det är inte bara det som gör mig obekväm. det är något med hur kvinnan i reklamen liksom står och tar på sina kor på ett oaptitligt vis. i en reklam lägger hon en kalv över sina axlar så att hon har kalvens skrev vid sin högra ansiktshalva. det räcker för henne att dra in lite lantlig luft och hon känner odören från kalvens genitalier bli ett med hennes inre. sedan ler hon som att hon tänder på det. som att kalven vill skreva i hennes ansikte. i en annan reklam tvingar hon det lilla blonda reklambarnet sitta gränsle på en kos rygg. barnet har uppenbara obehagskänslor, men kvinnan bryr sig inte. hon bara ler. ler och njuter gör hon. sedan släpper hon ut kon i hagen och väntar på sin eloge.

ovan: eva och lilly i parken under eiffeltornet.
vi varvade champange och baguetter med öl och cigaretter. det kändes bra att göra så.

jag packar.
det är första gången jag kan minnas som jag packar i såhär god tid. jag brukar vanligtvis packa natten till avfärd, men den här gången är min längtan efter att komma iväg så stor att jag knappt vet var jag skall göra av mig själv. den här gången går jag omkring i något slags sluten sfär av angelägenhet och ser bara min slutdestination framför mig. jag låser dörren i rädsla för att något skall komma och hindra mig från att åka. jag mailar flygsupport och ställer dumma frågor. bifogar gigantiska filer med e-biljetter och frågar om min biljett verkligen ser ut som alla andras eller om mitt bokningsnummer verkligen är korrekt eller varför sidan med bagageregler de länkar på sin hemsida inte kan visas. support måste hålla god ton när de svarar. de måste vara artiga och utförligt förklara allt för mig, och de måste avsluta med vänlig hälsning. jag behöver inte avsluta med vänlig hälsning, men gör det ändå. det passar inte alls ihop med vad jag skrivit i mailet i övrigt.

på fredag, tidigt i ottan, beger jag mig mot paris. jag måste byta flyg i frankfurt och är dömd att misslyckas. jag förfogar över någon hemsk form av flygplatsdyslexi. jag får panik och tycker att skyltarna är missvisande, tror att planet skall åka ifrån mig och glömmer hur man går i normal takt. flyger jag med någon annan överlåter jag alltid allt ansvar till min medresenär. då är det lugnt. går något åt helvete är det den andres fel.
värre är det förresten på tillbakavägen, då jag måste stanna på frankfurts flygplats över natten och invänta mitt morgonflyg mot göteborg. att döda tio timmar på en tysk flygplats känns som ett orosmoment för min psykiska hälsa. visserligen lär det lösa sig fint så länge där finns alkohol att förtära.

ses snart, min bilo.

jag har aldrig känt mig nödgad att fördjupa mig i pelle almqvists persona. hans framgångar talar ju för att han är tillräckligt begåvad och en del av mina vänner menar att han har all rätt att avguda sig själv i den mån han gör. 
pelle almqvist hade ikväll blivit bjuden till premiären av söndagsparty med filip och fredrik. 
han skulle sjunga unchained melody.
döm min skepsis när prettot ogenerat vältrade sig upp framför självaste marilyn manson för ge sig på denna ballad av rang. men trots mina ansträngninar till likgiltighet rann där säkert en sträng suktande saliv från min underläpp. inte nog med hur satans snygg han var, pelle sjöng unchained melody bättre än jag någonsin hört någon sjunga den. jag fick gåshud och blev tårögd och sa "nä, fan vad bra!" och allt sånt. han bara stod där och sjöng medan han vräkte ur sig sin nakenhet av arrogans, frustration och koncentrationssvårigheter, likt en blandning mellan en salongsberusad, nyduschad torsken flinck och en söt pojke. jag tyckte att han var helt fantastisk. på riktigt, alltså.
när programmet var över ville jag ligga med honom.
jag känner så fortfarande. 

nu tar jag och släcker min tillfälliga törst efter dödsriket med ett glas rödvin och funderar på varför jag mår likt hussein torde ha mått i sin lilla jordkällare då det begav sig.

jag beter mig som en psyksjuk dramatiker. går liksom in och ut ur olika rum i lägenheten utan att ta i något. stannar då och då för att luta pannan mot en fönsterruta och koncentrera mig på att andas. det känns som att jag inväntar en avrättning eller bär ansvaret för all världens olycka. eller som att jag snart skall ställa upp i en japansk tv-show mot min vilja.

sedan stänger jag av mobiltelefonen för säkerhetens skull. jag reagerar illa på alla former av signaler i våndor likt dessa.

satans helvetes rövhål, tänker jag. fanskap.
och sånt.

två kartor kåvepenin skrevs ut den här gången. de skall sväljas hela på fastande mage.
det ser inte så svårt ut på bipacksedeln.
men så ringde lars och bad mig komma ut till hamburgeö. jag köpte med mig lite förkastlig burkravioli för bussfärden. eftersom jag tycker mycket bra om att åka buss ensam, valde jag att missa tåget de andra skulle ta.

några timmar senare badades det badtunna utomhus, och visst drack jag en öl eller fem.
låt säga att penicillinkuren inte fick en riktig chans att bravera med sina egenskaper. två kartor kåvepenin åt skogen.
vi behöver inga ägg i påsk. alla som vill kan roa sig med att måla fina mönster på mina halsmandlar. jag har så jävla ont. det stör mig inte. vad som stör mig är hur tråkigt jag har. så nu skiter vi i allt vad ohälsa heter och tar tåget någonstans. man är inte fattigare än man inbillar sig. åk med nu.

nu är jag så förkyld att jag bara kan andas genom en näsborre. och den piper när jag försöker sniffa in syre genom den. jag har mycket tid över till att se på repriser och sånt. jag mår inte bra av det. allra sämst mår jag av oprah winfrey. eller snarare oprah winfreys val av gäster. i soffan sitter personer som vill ge förödelse ett ansikte. om de ens förfogar över ett ansikte, vill säga. jag talar om människor utan armar och ben, brännskadeoffer och den värsta sortens martyrer. där sitter gnomer och mutanter. halvt döda. och alla påstår de att de är lyckligare än någonsin. att livet plötsligt fått en aldrig tidigare insedd mening.

det är som att oprah avfärdar en loska saliv rakt i ansiktet på en. vadfan är du ledsen för, äckliga förhållandevis normala människojävel? vilka kroppsdelar saknar du, VA? hoppas du skäms över dina välbehållna lemmar.

och idag sitter där en kvinna på fyrtiofem år som medger att hon aldrig upplevt en orgasm. inget ont om henne, hon är säkert kompetent på andra plan, men gör jag rätt i att tycka synd om henne? hon kan ju amputera ett ben eller något. så kanske hon blir glad.  

men låt mig vara nu, oprah. det är vad jag försöker säga. 
låt mig vara sjuk och ledsen.

jag dricker öl och måste gå och kissa ut överskottsvätskan i min kropp var tionde minut. ibland blir jag orolig att folk skall tro att det är något fel på min blåsa.
det är det inte, vill jag gärna säga.
jag har oläkta sår angående det här. när jag var yngre sade min vän mulle alltid: alma, du är en jävla minipissare. du pissar ofta och lite. du har en miniblåsa.

då kände jag mig morbid. att min blåsa var sjuk. som om den vore en utböling som levde sitt eget liv på min kropp. jag ville inte ha den kvar. hade min blåsa varit en njure hade jag bytt ut den mot ett grisorgan. så att jag kunde kissa sällan och mycket istället. som en normal människa.

vrider jag på huvudet ser jag tre kroppshyddor vräka ut sig över mitt sovrum. på golvet och i min säng. de gör ljud ifrån sig när de sover, men det stör mig inte. fönstret står öppet och det luktar som utomhus. fast som utomhus luktar på våren - inte på slaskvintern.
det känns mycket bra i hjärtat.

när de första värkarna plötsligt kom tyckte jag inte att det var kul längre. jag drog ut det ännu ofödda barnet och gav det till min vän som tryckte upp det i sin vagina för att sedan gå och föda.

det löste sig utmärkt, tyckte vi.

jag kände för att se på tv.

22:00, debatt. jag tänkte att det kanske kunde bli mysigt.

men nej.

nej, det kan inte bli mysigt. det kan omöjligt bli mysigt att gå till sängs med janne josefsson och hans debatt.

och det blev inte heller mysigt.

jag, som var förhållandevis sansad när jag kröp ned under täcket, insåg snart hur varje muskel i min kropp succesivt spändes. det blev omöjligt att slappna av. detta var janne josefssons fel. för varje gång janne rättade till sina glasögon och gav någon ordet genom en till synes givmild gest med handen, gav han ifrån sig ett litet ljud. ett litet, knappt hörbart ljud. en blandning av en otålig grymtning och en ansträngd inandning. hhgrlmm, lät det. som att det tog emot att ge ordet till någon annan. som att det gjorde lite ont i janne.

det lilla grymtande ljudet berättade att han var benägen att gripa in och avbryta närhelst han fick möjlighet. och janne såg öppna dörrar i varje bisats. någon kanske sade: "såhär skall det inte få vara, och därför..." janne avbryter: "men varför ÄR det så då?!", och personen som från början hade ordet fortsätter "jo, jag tror att det kan handla om...", och så janne igen: "men VAD BEROR det på då?!"

och så vidare.

jag stänger av. förskräckt. försöker förgäves somna. varje gång jag är påväg att falla i sömn hör jag jannes lilla otåliga grymtande, och jag blir åter klarvaken. jag tror att han skall dyka upp i mörkret för att ifrågasätta mig. och sedan avbryta mig när jag försöker svara honom. jävla janne.

en stor sorg i mitt liv har alltid varit att jag inte klär särskilt bra i slips.

min morfar har många slipsar. en liten slipsgarderob har han. när jag var liten brukade jag smita in i morfars sovrum och prova hans slipsar i smyg. ibland tog jag på mig fem slipsar på en gång, ibland tio. då fnissade jag åt mig själv i spegeln. det såg egentligen inte särskilt kul ut, men jag fnissade ändå. slipsknut kunde jag förstås inte knyta heller, men en sådan var oväsentlig.

varje gång min morfar skulle gå och öva sång med sin kör tog han på sig en slips med små noter på. den tyckte jag var fin. 

i natt låg jag och funderade på hur tråkigt jag tycker att det är. att jag klär så illa i slips.

inte nog med att det är så snyggt - hade jag bara passat i slips hade jag haft en slips för alla tillfällen. inga såna där stereotypa som julslipsar med snögubbar och dylikt. nej, jag skulle ha fantastiska slipsar.

en annan skitbra idé jag fick var att man kunde införa hiv-slipsar. alltså slipsar som hivsmittade tvingas bära. så att man vet vilka man kan stöta ut ur samhället utan samvetskval. SKOJJJJJAAAA LOLOL.

nu går jag.
allt gott.

http://www.thesun.co.uk/sol/homepage/news/article2233878.ece
   

jag bakar.
jag bakar kanelbullar.

det är ett test. ett prov på hur duglig jag är som människa. vanligtvis när jag bakar brukar resultatet i det närmaste bli ledsna klumpar. deformerade skrotum i form av bränd deg. jag brukar förtära allt samma kväll så att jag slipper anblicken av mitt misslyckande.

nu bakar jag med lidelse. tittar man noga i fyllningen ser man min själ blandas samman med kanelen.

snart skall mina verk in i ugnen och frodas.

nu kan jag inget mer göra än att vänta.

här tvingar jag mig iväg till pressbyrån - trots min feber, trots mina helvetiska plågor och trots att jag trånar efter lämpligt objekt att vomera över.
ut tvingar jag mig för att jag är så outhärdligt sugen på chips. det är sällan jag är det, men nu fanns det liksom ingen hejd.

så. jag betalar pressbyråns hutlösa pris för en påse transfett och krälar mig tillbaka in i lägenheten. innanför dörren faller jag ned på knä på golvet och sliter med skälvande händer upp påsen, tar en näve chips och proppar munnen full. OCH SÅ ÄR CHIPSFAN INTE TILLRÄCKLIGT SALTADE! vadfan estrella? tror ni att jag köper era chips för att värna om mina njurar? JAG VILL HA SALT! FETT! och allt annat vidrigt ni proppar i era produkter.
jag tröstäter era äckliga chips.

jag ser ofta på gamla bilder och tänker: vad fan. använder jag fortfarande samma påslakan?

och trots att jag är nästan övertygad om att det tvättats sedan det råkade fastna på bild den där kvällen då vi drack folköl och klappade katten som bor hos mig, känner jag mig lite smutsig.

sedan tänker jag: beklagliga människa sover i smutsiga lakan.

det känns okej då.