det var synd om kafka
jag ser ofta på gamla bilder och tänker: vad fan. använder jag fortfarande samma påslakan?
och trots att jag är nästan övertygad om att det tvättats sedan det råkade fastna på bild den där kvällen då vi drack folköl och klappade katten som bor hos mig, känner jag mig lite smutsig.
sedan tänker jag: beklagliga människa sover i smutsiga lakan.
det känns okej då.
jag vill dela dina smutsiga lakan.
Jag hann nämnligen inte till toaletten inatt.
sedan du sov i dem, julia, luktar de hallonbåtar och vaniljvisp.
mia är för övrigt alltid välkommen. det vet hon ju.
är detta du? har du en blogg som jag ej är medveten om? herregud. jag förstår ingenting.
det är jag.
Du skriver som en gud. Och smutsiga lakan får mig att tänka på de gånger då verkligheten hinner ifatt och jag slås av tanken av att kvalster faktiskt finns. Och att de stormtrivs i lakan. Och jag får panikångest på riktigt. Sen kommer jag på mig själv att jag faktiskt överlevde Arvika. Halvt i alla fall. På tal om det träffade jag Capataz igår på en synthklubb.
