hjerte og sjel.

det är hundra mil mellan mitt huvud och min kropp.

det går bara att åstadkomma genom att dricka te ur en stor vit kopp, i dagsljus. man måste ha en tesil, inte påse. har man en tepåse går det inte. en tesil skall det vara. låt teet stå så att all sump hamnar i botten. lyft sedan upp koppen, håll den alldeles under ditt ansikte och titta ner i den. börja försiktigt röra koppen i små cirklar så att tevattnet börjar gunga i roterande rörelser. då kommer tesumpen att långsamt dras upp mot ytan. håll då koppen helt still! den där lilla sekunden, då all sump reser sig från botten och just är i färd med att röra sig uppåt. det är så fint. helt försvinnande. men sedan, så snabbt att man inte märker att det sker, bildar tesumpen bara en massa svarta prickar i vattnet istället och allt blir fult igen.
men den där lilla, lilla stunden. en liten, liten stund av lättnad som sedan följs av att obehag kommer åter. den är på något sätt värd det.

jag begick ett stort misstag igår.
jag laddade ned nya messenger.

nu har det infunnit sig ett starkt samförstånd till den ibland besvärande skepsis jag känner inför allt som uppdateras. mitt ogillande mot modernisering kunde varit värre, men det hade inte direkt varit kul att dela stuga med mig under industriella revolutionen. men nu: jag och min skepsis forever. så känner jag.
jävla nya messenger. det är så mycket nytt skit. jag blir nervös och defensiv. hur illa är det inte att se sin konversation i punktform? eller att ha visningsbilden till vänster. FYFAN VAD ÄCKLIGT! behövde bara få säga det.

jag svarar sällan i hemtelefonen. när jag är ensam hemma en längre tid brukar jag dra ut telefonjacken. jag HATAR telefonsignaler. alltså jag HATAR dem verkligen. förstår du?
men idag väntade jag samtal från mamma, så jag svarade när det ringde. det var en telefonförsäljare. vår konversation lät typ såhär:

- HEJ JAG HETER CARINA OCH RINGER FRÅN GLOCALNET!!!!!!!!! (hon skriker på grov skånska. jag börjar skratta)
- (carina hör hur jag skrattar åt henne och sänker skamset rösten) har du en bärbar dator hemma?
- (jag får samvetskval över att ha generat carina och väljer därför att fortsätta konversationen) jo, det har jag...
- (hon tar till skrik-rösten igen, som om mitt svar gjorde henne upphetsad) VILL DU INTE KUNNA SITTA UTOMHUS OCH KOLLA FACEBOOK MEDAN FÅGLARNA KVITTRAR?!
- (nu anstränger jag mig för att inte lägga på. jag gör det för carinas skull) nej. och jag har inte facebook.
- MEN OM DU ÅKER KOMMUNALT TILL ARBETE ELLER SKOLA!!!! DÅ ÄR DET SKÖNT ATT GÖRA PLYG (det tog mig flera sekunder att förstå att hon menade "plugg") PÅ SPÅRVAGNEN!!!!!
- nej. tack. hejdå.

och så lade jag på utan att det hade behövt vara något mer med det.
men carinas skånska fortsatte att eka i mitt huvud i flera minuter. jag visste inte om jag tyckte illa om carina eller inte. det störde mig att inte veta. och jag började fundera på hur många kunder hon ofredade under en dag med sitt skrikande. hur många som slänger luren i örat på henne. har carina någon som väntar på henne när hon kommer hem? jag hade inte väntat på carina. jag hade dragit vid minsta möjliga tillfälle. finns där mat på bordet, hemma hos carina? om inte, har hon åtminstone en liten hund?
fan, carina. förlåt för att jag skrattade åt dig!

jag har upplevt en ganska påtaglig avsmak gentemot mig själv i det senaste. den vidriga ångest jag ogenereat drivit omkring med har gjort mig varit inåtvänd och odräglig, för att sedan ge mig dåligt samvete över hur jag beter mig.

allt kändes i vilket fall lite lättare igår då lilly undrade ifall jag ville hänga med och se kringlan svensson, josefin johansson och jesper rönndahl uppträda på andra långgatan. jag är ju inte den som är den, och särskilt är jag inte den som tackar nej till mitt dagliga stråk längs andra långgatan - i synnerhet inte då pang prego är i stan - så vi gick dit.
tydligen skulle man ha köpt biljetter och sånt, men lilly gav dörrvakten ett blåsjobb samt lite pengar som han stoppade i egen ficka. sedan gick vi in för att genomlida två vedervärdiga ståuppare, innan det var dags för kringlan, josefin och jesper. de gjorde föga förvånande mycket bra ifrån sig och i pausen gick jag fram för att säga hej till kringlan. han påpekade att vi hade sprungit på varandra en hel del på sista tiden. och trots att han utsöndrade lika mycket gemytlighet som alltid, tänkte jag att det måste kännas hemskt ofredande att antastas av mitt obehagliga anlete så fort man sätter sin fot i göteborg. om kringlan vore en festival hade jag varit bajsmannen. om kringlan vore tidigt 2000-tal hade jag varit robinson-robban. om kringlan vore ett argument i debatt hade jag varit janne josefssons harklande. ja, du förstår ju. det kan inte vara så kul. inte kul alls, faktiskt.
och så kom den där avsmaken tillbaka och knöt liksom ihop säcken till vad som är min nuvarande tillvaro. och sen det där med acceptans och så. nej, det känns inte särskilt kul det heller.


                             allas vår hans scheike

jag är så jävla hungrig. det ligger ingen glad förväntan i att vara hungrig när det inte finns någon mat att äta. jag går och öppnar kylskåpet var tredje minut, fast jag vet precis vad som finns och inte finns därinne, som om jag hoppas att gud har smugit dit en buffé sedan sist jag kollade. min mamma skall gå och handla snart. snart skall hon gå och handla. jag har skrivit en lista åt henne med allt jag vill äta. jag har skrivit noga. tänkt igenom vilka varor man möts av först i affären och skrivit upp dem i ordning därefter, så att hon inte skall missa någonting. jag måste gång på gång hejda mig från att skrika "men skall du gå och handla någon helvetes jävla gång, kvinna?!" men jag vet att om jag gör det, kommer hon bli sur och säga att jag kan gå och handla själv. det vill jag inte riskera.
nu gäller det bara att uthärda.

det är folk här och "justerar fönstrerna". de ber oss stiga upp sju på morgonen och röja undan allt i och runt samtliga fönster i lägenheten, sedan står de och vickar på någon hasp i tio sekunder. sen går de på lunch. kvar sitter jag och känner mig smutsig. att dra upp mig såhär tidigt av orimliga anledningar är att begå ett grovt övergrepp på min fysiska och mentala hälsa. jag kostar samhället pengar på grund av er, "effektiv bygg".

vaknade just av min egen spritodör.
nu glömde jag vad det var jag skulle säga. men vad kan jag göra.

det känns som att jag förlorat ett litet, litet barn.
som att någon skurit av mig högerhanden och raderat min barndom ur mitt minne. det känns som att någon formaterat om min hårddisk mot min vilja, och inte brytt sig om att spara några av filerna på den. eller som att främlingar bundit fast mig framför en spegel och tvingat mig se på medan de lobotomerar mig och sedan långsamt drar av huden i mitt ansikte, för att transplantera fast jack nicholsons anlete ovanpå mitt.

ja, det är sant. min mobiltelefon har blivit stulen.

du tycker att jag överdriver. människor tappar sina mobiltelefoner hela tiden och finner sig i det. men nej, jag vägrar finna mig i detta. jag är arg. jag är ledsen och kränkt. åt helvete med att jag kanske skulle gjort samma sak om jag fann en övergiven mobiltelefon på ett säte på bussen. jag vägrar förstå HUR någon jävel kan vara så obarmhärtig och ta ifrån mig MIN mobiltelefon. det måste vara djävulens avkomma som gör sådant, tänker jag.

åh, samsung. mitt lilla extraminne, min lilla kompis. jag förvarade allt i den. den innehöll min själ. bilder, videofilmer, texter och meddelanden från de jag älskar. jag hade filmer från när jag, lilly och brian träffade pete doherty i en lägenhet i london. jag hade massor av sms som jag tänkt spara föralltid som en sammanfattning av mina ungdomsrelationer. jag hade telefonnummer jag aldrig någonsin lär få tag på igen. det finns människor jag aldrig kommer träffa igen, på grund av att någon jävla idiot fick för sig att plocka upp min mobiltelefon och stoppa den i fickan.
du tycker att jag överdriver. det tycker inte jag.

här under, i en sista uppdatering från london, är bilder på ett gäng människor som blev alldeles till sig då de såg mias systemkamera. de trodde att vi var nöjesjournalister som skulle publicera våra bilder på någon spännande hemsida. det är därför de posar som om det inte fanns någon morgondag.

dessa bilder tänkte jag låta bli att lägga upp först. jag skäms nämligen något fruktansvärt när jag ser dem.
jag finns med på bilderna. ser du mig? nej? det är kanske för att jag smälter in i umgänget som om jag vore född in till det. hur hemskt är det inte?
han längst fram där som poserar med sin cigarett, han hade kunnat vara min pojkvän. och hon längst till vänster min bästa vän. jag gråter.

hon i vänstra kanten med fingret i munnen, hon hade kunnat vara min syster.


jag och min pojkvän. och min redbull. det är inget värdigt liv.