hjerte og sjel.

arlas reklamer gör mig obekväm. alltså arla-reklamerna med den där unga kvinnan som är besatt av sina kor som hon liksom står och smeker och andas på. hon som har en liten blond inhyrd reklampojke som också tvingas smeka korna ibland.

i reklamerna skall det ju skyltas hit och dit med att de släpper ut sina kor i hagen när det blir vår. att de är så jävla speciella för att de låter djuren andas. nu är det ju ingen självklarhet överallt i världen, att göra på det viset, vilket ger arla en gigantisk jävla snålskjuts på andras omänsklighet. arla har till och med ordnat så att folk kan få komma och titta på när korna springer ut i hagen. som att det är något sensationellt att djuren en gång om året slipper stå inklämda i bås.

men det är inte bara det som gör mig obekväm. det är något med hur kvinnan i reklamen liksom står och tar på sina kor på ett oaptitligt vis. i en reklam lägger hon en kalv över sina axlar så att hon har kalvens skrev vid sin högra ansiktshalva. det räcker för henne att dra in lite lantlig luft och hon känner odören från kalvens genitalier bli ett med hennes inre. sedan ler hon som att hon tänder på det. som att kalven vill skreva i hennes ansikte. i en annan reklam tvingar hon det lilla blonda reklambarnet sitta gränsle på en kos rygg. barnet har uppenbara obehagskänslor, men kvinnan bryr sig inte. hon bara ler. ler och njuter gör hon. sedan släpper hon ut kon i hagen och väntar på sin eloge.