komforten i att inte veta
jag svarar sällan i hemtelefonen. när jag är ensam hemma en längre tid brukar jag dra ut telefonjacken. jag HATAR telefonsignaler. alltså jag HATAR dem verkligen. förstår du?
men idag väntade jag samtal från mamma, så jag svarade när det ringde. det var en telefonförsäljare. vår konversation lät typ såhär:
- HEJ JAG HETER CARINA OCH RINGER FRÅN GLOCALNET!!!!!!!!! (hon skriker på grov skånska. jag börjar skratta)
- (carina hör hur jag skrattar åt henne och sänker skamset rösten) har du en bärbar dator hemma?
- (jag får samvetskval över att ha generat carina och väljer därför att fortsätta konversationen) jo, det har jag...
- (hon tar till skrik-rösten igen, som om mitt svar gjorde henne upphetsad) VILL DU INTE KUNNA SITTA UTOMHUS OCH KOLLA FACEBOOK MEDAN FÅGLARNA KVITTRAR?!
- (nu anstränger jag mig för att inte lägga på. jag gör det för carinas skull) nej. och jag har inte facebook.
- MEN OM DU ÅKER KOMMUNALT TILL ARBETE ELLER SKOLA!!!! DÅ ÄR DET SKÖNT ATT GÖRA PLYG (det tog mig flera sekunder att förstå att hon menade "plugg") PÅ SPÅRVAGNEN!!!!!
- nej. tack. hejdå.
och så lade jag på utan att det hade behövt vara något mer med det.
men carinas skånska fortsatte att eka i mitt huvud i flera minuter. jag visste inte om jag tyckte illa om carina eller inte. det störde mig att inte veta. och jag började fundera på hur många kunder hon ofredade under en dag med sitt skrikande. hur många som slänger luren i örat på henne. har carina någon som väntar på henne när hon kommer hem? jag hade inte väntat på carina. jag hade dragit vid minsta möjliga tillfälle. finns där mat på bordet, hemma hos carina? om inte, har hon åtminstone en liten hund?
fan, carina. förlåt för att jag skrattade åt dig!
