hjerte og sjel.

god morgon alla glada solstrålar! jag och min bakfylla kom just hem från tandläkaren. jag har fantastiska tänder. skulle kunna tugga mig igenom tillvaron, så bra tänder som jag har. oklanderlig tarmflora har jag också, och dessutom skrämmande bra syn. det enda negativa med mig skulle kunna vara att jag är tillbaka i mitt gamla sovmönster. hjärnan en bit bakom flötet, så att säga. nu dagens frukost! kanelbulle från 7-eleven, choklad, cola och snus. tänkte bara säga att jag känner mig väldigt frisk och stark. harmonisk med mitt inre och yttre, liksom. ser fram emot livet. vill bara dra ut och springa i vårregnet, bli ett med de bristande knopparna. tänkte också passa på att säga att h&m's bikinireklam inte stör mig. jag tycker att det är härligt att se pro-ana våldföra sig på hela stan. uppmuntrande på nåt sätt. leve det cellulitfria samhället, säger jag bara! heder till verkligheten i busskurerna. tänkte bara säga det. ska se top model och lyssna på ”harder better faster stronger” nu.
ja, adjö då.

om det är möjligt att nostalgisera en resa bara en vecka efter att man är hemkommen, trots att man fördärvat sin fysik såpass att den aldrig mer blir densamma, då är det precis vad jag gör nu. åh, berlin. mitt lilla barn. jag vill fortsätta mata det, men det kan jag inte.

här är det första dokumenterade stället vi besökte. lokalen king kong var helt fantastisk. den kanske inte hade så många besökare och sånt skit. men den var fantastisk.

vi hoppar över visiter på bang bang och andra indieklubbar. här är cake, ett ställe som låg på gatan mittemot vårt varndrarhem. dit drog vi på happy hour och maria beställde in sin canadian summer. se bara hur hon gottar sig åt blotta åsynen.


när vi i bakfyllans töcken lyckats kräla oss ut från vårt rum för att handla mat, träffade vi på en rolig fotoautomat. vi kunde förstås valt en bättre dag att låta oss fotograferas, men inte lät vi hindra oss.


på madame claude är allt upp och ner. i taket sitter stolar, bord och mattor. tavlor, barskåp och fönster är alla upp och ner. den här lilla bordsskivan med bok och cigarettfimpar till exempel, satt i taket.





här träffade vi cheap freaks från dublin. det må vara världens sämsta bandnamn men det utesluter inte att de var mycket behagliga män.







klockan åtta på morgonen blev vi tvungna att dra oss tillbaka från cheap freaks hotell. maria skulle nämligen med sin taxi till flyget hem till sverige. här intar hon sin döner kebab, eller "breakfast for champions" som den heter i folkmun.
ho

ja, nu hamnar vi i lite oordning. jag har ju inte ens hunnit nämna köpi som vi besökte ett par dagar tidigare. köpi är en ockuperad byggnad som fungerar som konsertlokal/kollektiv för vilsna själar. vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta när vi begav oss mot detta gåtfulla. inte heller visste vi vägen. vi fick syn på en trio punkare och tog för givet att de skulle till samma ställe som vi. däremot tvivlade vi en stund på att det var helt ofarligt att fråga om vägen. kanske skulle de bara spotta oss i ansiktet och gå därifrån.
vi trotsade våra berättigade fördomar och gick fram till dem. punkarna visade sig vara från frankrike, vilket maria och jag tyckte var för jävla roligt. det paradoxala i detta. franska punkare. som om björn ranelid plötsligt skulle bära mjukisbyxor eller leif gw person plötsligt fick fria luftvägar.

efter en lång stund hittade vi rätt. under en halvtimme genomled vi en fruktansvärd spelning i en fullpackad källare innan vi trängde oss ut igen i jakt på en toalett. vi gick tvärsöver gården utanför och fann en slags lönndör som fascinerande nog visade sig vara ingången till en pub. där gick vi in och slog oss ned vid vad vi antog var ett bord. nu var det bara att insupa hasch-atmosfären, för det här stället var bokstavligt talat ensamt i sin sort. två stora hundar sprang omkring fritt inne i det inrökta lilla utrymmet. den ena var en grand danois, stor som en häst, redo att mörda. bilden nedan.


jag och maria kunde snabbt läsa av vad som var a och o i den sociala koden. för att bli någorlunda accepterad på köpi var det viktigt att inte på något sätt reagera på någonting man såg. att bli förvånad var socialt självmord. det var alltså nödvändigt att hela tiden tänka "ingenting konstigt" om allt och alla runt omkring. butchbruden i en luva som kunde tillhört bockstensmannen, som ständigt blev raggad på av olika unga kvinnor men avvisade samtliga. det var ingenting konstigt med det. den franska punkaren som beklagade sig över att kokainet var slut i baren och bartendern som tröstade med att de åtminstone hade lite amfetamin kvar. konstigt? inte på något vis. olagligt? inte så länge ingen vet.


fransk punkare roar sig med fotbollsspel.

det fanns bara pissoar på puben. därinne upptäckte vi en dörr till ytterligare ett rum. vi tänkte att det kanske var en vanlig toaletten och öppnade dörren. innanför fanns en helt tom lokal med en scen och en bardisk. de franska punkarna var mäkta imponerade och ville gärna tända en cigarett för att riktigt bejaka det för dem monumentala i detta. allt var väldigt punk. visst drog vi vidare någonstans sen, men det känns efter detta inte särskilt relevant.
vi sov gott den natten.



ett par nätter umgicks vi med människor från london.


jag har inte så mycket att säga om det.

till sist gatukonst. ett slags closure.



hejdå, vårt lilla barn. vi kommer snart tillbaka.

åh, jag är åter fast i detta. 
sedan min senaste uppdatering har jag hängt en del på youtube. jag ville se på henrik. skulle se ett klipp. såg ett till och sedan ett till. återerinrar mig den berusning av nostalgi som är henrik berggren. jag vill ligga med honom, men vet också att han skulle bli vanhelgad om jag gjorde det.

det här gamla klippet är så bra skit att jag inte vet var jag skall göra av mig själv. jag hade glömt hur jävla bra skit det är. 90-talet, kom tillbaka.


och här. här romantiserar jag tonåren med rysk smuggelvodka och folköl i smutsiga trappuppgångar.


men bäst av allt är ändå fredrik strage i klippet nedan. inte nog med att han ser ut som en tokig christmas elf. han har dessutom, precis som alltid, det avundsvärda förutseendet att vara den enda som inte nederlagstippar broder daniel.
fredrik strage och kristian luuk i ZTV's "tryck till". för jävla bra skit.

här är en del från det jag filmade av henrik berggrens spelning på park lane om ni vill se. kvaliteten sviker förstås, men dessutom försvinner tydligen ljudet när man zoomar. alltså världens sämsta funktionsfel. men vad skall jag göra åt det? köpa en ny kamera? jag har inte råd. sluta nu.

 
det finns mer film, som jag låter bli att ta med. detta för att jag zoomar likt en effektsökande aftonbladetpraktikant. jag är alldeles för rädd att det jag lägger upp skall anses estetiskt avtändande och sånt.

sedan i september då jag hörde att marcus birro skulle medverka i let's dance har jag avfärdat det som humbug. ett konstigt skämt. han må ha tappat greppet lite på sistone, men detta. nej. 

men nu så besannas ju detta märkliga. marcus birro medverkar i let's dance.

jag blundar. jag som har försökt försvara marcus birro när hatet kommer och tyckt synd om honom. tänkt att han är klok och god, bara lite trasslig och skör. han kan göteborgs misär, och det kommer jag alltid att respektera. så jag blundar, för marcus birro är INTE med i let's dance.

det går bra. tills jag en dag råkar läsa att han skulle ha blivit tilldelad någon form av gubbsjuk danskoreografi. det räcker. på tv4.se letar jag febrilt upp alla klipp med birro jag kommer över. när musiken går igång till ett av hans nummer kopplar jag liksom bort det medvetna i ren självbevarelsedrift, då mitt psyke inte pallar pinsamhetsvåndan i att behöva se marcus birro dansa quickstep. men jag hinner aldrig våndas. istället blir jag förbluffad av något annat som åker förbi på dansgolvet. marcus birros penis. eller konturererna av den, som syns genom byxorna. hans stiliga, grå gubbyxor. hela marcus är säkert stilig - jag vet inte, för jag kan inte sluta stirra på hans kuk. fan, helvete! säger jag och försöker slita min blick från skärmen, men jag är som i trans. varken äcklad eller upphetsad - bara viljelös. birros kön har en alldeles särskild, men helt sexuellt oladdad dragningskraft. den känns bara mycket malplacerad.

det kan hända att jag minns marcus birros fallos som mer påtaglig än den i själva verket var, men det spelar ingen roll. nu när jag tänker på birro tänker jag på en ung farbror med roligt hårfäste och gullig tandrad. och en stor kuk.

här! en väldigt dålig uppdatering av nyårsafton.

ovan: fr. v.
maria the marmot, anders the antelope, lilly the linguist (det kanske inte är ett djur, men det finns inget bättre på "li"), gustav the gnu, mickey the mouse, per the perser-cat
foto: alma the alligator

nedan: mina vapendragare, natalia och antonio book.



jag stod länge och funderade på vilken inställning jag skulle använda när jag fotade mitt sällskap. bäst blev bilderna när jag använde inställningen "barn". därmed inte sagt att de blev bra.


på vägen från förfesten blev det spårvagnsstopp. ingen av oss besvärades det minsta av att nödgas fira tolvslaget tillsammans med en spårvagnschaufför som önskade att han hade fått avsluta 00-talet varsomhelst på jorden förutom i en defekt spårvagn med åtta defekta fyllon.

på tillbakavägen hängde viktor och karl johan med.


nu följer bilder med blixt.


hejdå nollnoll, men framför allt hejdå tvåtusennio. kom aldrig mer tillbaka.

att vi inte hittar hem

(men det gör vi, tror vi)

jag klev upp i tid imorse. åtminstone om man med "i tid" menar tio minuter före avgång. hänförd över min fungerande kropp klev jag ur sängen och såg mig omkring. tänkte "är det såhär världen ser ut på morgonen?". jag gick in i köket, hällde yoghurt i en skål, smakade och tänkte "är det såhär yoghurt smakar på morgonen?". borstade tänderna och tänkte "är det såhär det känns att borsta sina tänder?". en stund senare steg jag ut i vad jag genast förstod var ett feltempererat inferno. jag chockades så svårt av kylan att jag frös fast mitt i ett steg och blev stående medan jag försökte andas i halsduken för att inte köldskada lungorna.
till slut kom jag på oförklarligt vis fram till stockholmsgatan. när spårvagnen saktade in på hållplatsen kastade jag mig mot den och klängde mig fast i dörrarna och ryckte i handtagen. drog förtvivlat handflatorna över rutorna och skrek "SLÄPP IN MIG FÖR I HELVETE!!!! SER NI INTE ATT JAG FRYSER IHJÄL?! ERA JÄVLA MÖRDARE!!!".
eller, det var så jag kände för att göra. istället stod jag snällt och väntade. lät folk gå av först, innan jag klev på. kvävde alla impulser att sno åt mig folks ytterkläder och trä dem på mig själv. sedan satte jag mig längst bak och lovade mig själv att aldrig kliva av igen.

så är vinter.

jag är så trött att jag blir imponerad av mig själv. fascinerad av min egen orkeslöshet. den är helt abnorm. kanal 5 borde göra en dokumentär om mig, i stil med den där "hälften man, hälften träd". min dokumentär kunde heta "hälften kvinna, hälften död själ".

folk hade tittat.

igår tog susanna och alba med mig och lilly till ett nytt sunkhak. ett ställe som gav oss vad oprah winfrey hade kallat för en "aha-moment".
lilly och jag insåg att de där tillfällena då vi nöjt konstaterat att vi äntligen gjort oss hemmastadda på botten av skit, hållit riktigt hög klass i jämförelse med detta. allt det där smutsiga och dräggiga, det var egentligen något rent och vackert.
här hade vi plötsligt mött en ny nivå av drägg, en ny nivå av white trash. en ny nivå av verklighet. vi trivdes inte längre bättre än alla andra. vi längtade hem till vårt eget lilla sunkhak, där vi kunde hänga med våra små rövgäng som visste om sin status längst ned på samhällsskalan, och gottade sig i den. det nya stället var för lyckligt ovetandes om sin egen misär.
vi var rädda och obekväma. så rädda och obekväma att vi åkte hem och lade oss efter en öl.
en. öl.


susanna och alba: nöjda.


lilly: missnöjd.


drägg vid bordet bredvid: oförskämt nöjda.

klockan närmar sig snart halv sju och jag har kommit till det stadiet då sömnlösheten börjar bli berusande.
det känns smutsigt och sexigt.
nu: käka bröd.

det ligger en livsmedelsbutik där jag bor. den hette först ica, sedan nära dej, sedan tempo. de senaste ägarna består av en liten familj. de verkar snälla och så, men det känns som att jag aldrig får någon kontakt med dem. jag känner mig som ett djur därinne i butiken. en igelkott som smyger in i någons trädgård en gång i veckan och käkar lite fallen frukt.
därför fick jag ett påtagligt mindervärdeskomplex när jag var där med anders för ett tag sedan. det första han gjorde när vi klev in var att höja handen i en avundsvärt van hälsning och säga "tjennna!". och de i sin tur gjorde något slags kompis-nickning tillbaka, sådär som man gör om man är brorsor på håll. jag kände stöt av smärtsam längtan att också ha en sådan fin relation till mina lokala butiksägare, så även jag höjde handen och försökte få det att se självklart ut. men de hade redan vänt sig bort.

igår var jag där för att handla choklad. eftersom jag inte hade kontanter på mig fick jag betala med kort. problematiskt är att mitt kort alltid jävlas något hemskt i just deras kortläsare. när jag går mot kassan ser jag apparaturen på håll, växande hotfull. jag tänker "du är ett föremål, jag är en människa". så dar jag kortet. i kortläsaren står det "oläsligt kort". jag drar igen. sen igen och igen tills jag står där och liksom rycker kortet som i spasmer, fram och tillbaka i automaten. plötsligt säger mannen i kassan "har du tappat greppet?". jag tittar upp på honom och säger "förlåt?" och ser att han är road av mig. han frågar på nytt "har du tappat greppet?".
jag står och stirrar på honom med halvöppen mun tills jag känner att jag är påväg att börja dregla och säger "nej. nej, jag har inte tappat greppet. det är fel på er kortläsare". då vänder han den lilla automaten mot sig, tar mitt kort och drar det en gång. sedan vänder han kortläsaren mot mig igen. i displayen står: "slå kod".
jag kväver impulsen att slå honom på pungen och går därifrån.

efteråt känner jag mig arg och lite ledsen. jag tror förstås inte att han försökte vara elak mot mig, men jag kände mig rättvist förolämpad och den känslan är avskyvärd. jag har förlorat greppet om absolut allt runt omkring mig och det syns på mig. butiksägaren på tempo, i vars ögon jag är en igelkott, såg det.
"har du tappat greppet?". ja, jag har tappat greppet och vad skall du göra åt saken?
nu: ta ut pengar.

to get us over this long hard day.