hjerte og sjel.

nu är jag så förkyld att jag bara kan andas genom en näsborre. och den piper när jag försöker sniffa in syre genom den. jag har mycket tid över till att se på repriser och sånt. jag mår inte bra av det. allra sämst mår jag av oprah winfrey. eller snarare oprah winfreys val av gäster. i soffan sitter personer som vill ge förödelse ett ansikte. om de ens förfogar över ett ansikte, vill säga. jag talar om människor utan armar och ben, brännskadeoffer och den värsta sortens martyrer. där sitter gnomer och mutanter. halvt döda. och alla påstår de att de är lyckligare än någonsin. att livet plötsligt fått en aldrig tidigare insedd mening.

det är som att oprah avfärdar en loska saliv rakt i ansiktet på en. vadfan är du ledsen för, äckliga förhållandevis normala människojävel? vilka kroppsdelar saknar du, VA? hoppas du skäms över dina välbehållna lemmar.

och idag sitter där en kvinna på fyrtiofem år som medger att hon aldrig upplevt en orgasm. inget ont om henne, hon är säkert kompetent på andra plan, men gör jag rätt i att tycka synd om henne? hon kan ju amputera ett ben eller något. så kanske hon blir glad.  

men låt mig vara nu, oprah. det är vad jag försöker säga. 
låt mig vara sjuk och ledsen.

jag dricker öl och måste gå och kissa ut överskottsvätskan i min kropp var tionde minut. ibland blir jag orolig att folk skall tro att det är något fel på min blåsa.
det är det inte, vill jag gärna säga.
jag har oläkta sår angående det här. när jag var yngre sade min vän mulle alltid: alma, du är en jävla minipissare. du pissar ofta och lite. du har en miniblåsa.

då kände jag mig morbid. att min blåsa var sjuk. som om den vore en utböling som levde sitt eget liv på min kropp. jag ville inte ha den kvar. hade min blåsa varit en njure hade jag bytt ut den mot ett grisorgan. så att jag kunde kissa sällan och mycket istället. som en normal människa.

jag drömde att en vän till mig blev gravid.
hon medgav att detta kändes lite halvjobbigt så jag erbjöd mig att bära hennes barn fram till förlossningen. det lät som en god idé, tyckte hon, och på något vänster lyckades vi föra över det lilla embryot från hennes livmoder till min. det dröjde inte länge förrän jag var i sjätte månaden. det påverkade mig inte. jag levde livet ändå. drack öl i badkaret, klättrade i berg och agerade matador i en tjurfäktning. jag ansåg inte en graviditet vara anledning nog att avstå från något av livets goda. folk behandlade mig dessutom väldigt väl som havande kvinna. det hela blev en avundsvärd tillvaro.

när de första värkarna plötsligt kom tyckte jag inte att det var kul längre. jag drog ut det ännu ofödda barnet och gav det till min vän som tryckte upp det i sin vagina för att sedan gå och föda.

det löste sig utmärkt, tyckte vi.

jag kände för att se på tv.

22:00, debatt. jag tänkte att det kanske kunde bli mysigt.

men nej.

nej, det kan inte bli mysigt. det kan omöjligt bli mysigt att gå till sängs med janne josefsson och hans debatt.

och det blev inte heller mysigt.

jag, som var förhållandevis sansad när jag kröp ned under täcket, insåg snart hur varje muskel i min kropp succesivt spändes. det blev omöjligt att slappna av. detta var janne josefssons fel. för varje gång janne rättade till sina glasögon och gav någon ordet genom en till synes givmild gest med handen, gav han ifrån sig ett litet ljud. ett litet, knappt hörbart ljud. en blandning av en otålig grymtning och en ansträngd inandning. hhgrlmm, lät det. som att det tog emot att ge ordet till någon annan. som att det gjorde lite ont i janne.

det lilla grymtande ljudet berättade att han var benägen att gripa in och avbryta närhelst han fick möjlighet. och janne såg öppna dörrar i varje bisats. någon kanske sade: "såhär skall det inte få vara, och därför..." janne avbryter: "men varför ÄR det så då?!", och personen som från början hade ordet fortsätter "jo, jag tror att det kan handla om...", och så janne igen: "men VAD BEROR det på då?!"

och så vidare.

jag stänger av. förskräckt. försöker förgäves somna. varje gång jag är påväg att falla i sömn hör jag jannes lilla otåliga grymtande, och jag blir åter klarvaken. jag tror att han skall dyka upp i mörkret för att ifrågasätta mig. och sedan avbryta mig när jag försöker svara honom. jävla janne.